Utseende

Boxern har ett karaktäristiskt utseende som de flesta känner igen, även de som inte är så insatta i hundvärlden. Det är framförallt huvudet som utmärker boxern, med det mäktiga nospartiet och framträdande underbettet.

Att boxern ser ut som den gör beror på många generationers avelsarbete i enlighet med rasstandarden. Det är i raststandarden som den ideala boxern målas upp. Den raststandard som tillämpas av Svenska Kennelklubben i Sverige är samma som den som gäller i boxerns hemland Tyskland. Om du vill läsa hela raststandarden för boxern (på svenska) kan du besöka Svenska Boxerklubbens sajt.

Obs! För var det vanligt med svanskupering av boxrar, men detta är numera förbjudet i Sverige. Det samma gäller öronkupering, samt borttagning av sporrar utan veterinärmedicinska skäl.

Hur ser kroppen ut?

Enligt raststandarden ska en boxer vara en medelstor och kraftfull hund med kvadratisk kropp och kraftig benstomme. Med kvadratisk kropp menas att en vågrät linje över ryggen bildar en kvadrat ihop med lodräta linjer genom skulderbladsleden respektive sittbensknölen. Bröstkorgen hos en boxer ska nå ned till armbågarna, och bröstkorgens djup ska vara hälften av mankhöjden.

En vuxen hane ska vara 57 – 63 cm i mankhöjd, medan en vuxen tik ska ha en mankhöjd på 53 – 59 cm. En tik med en mankhöjd på ungefär 56 cm ska väga kring 25 kg. En hanhund med en mankhöjd på ungefär 60 cm ska väga över 30 kg.

Båda könen ska ha vara mycket väl utvecklad muskulatur som är framträdande på ett välmodellerat vis. När hunden rör sig ska rörelserna vara både kraftfulla och eleganta samtidigt. En boxer ska inte verka tung eller klumpig, men inte heller lätt och luftig.

När man tittar på boxern bakifrån ska bakbenen vara parallella. Hela bakstället hos en boxer ska ha mycket välutvecklad och hård muskulatur som ska synas tydligt under huden. När man tittar på boxerns framben framifrån ska de vara raka och parallella. Frambenen ska ha kraftig benstomme.

Hur ser pälsen ut?

En boxer ska enligt rasstandarden ha kort, glänsande och åtliggande päls. De två godkända färgerna är gul respektive tigrerad, och för båda varianterna gäller att vita tecken är tillåtna samt att hunden ska ha mörk mask på nospartiet och att denna mask ska skilja sig rejält från den färg som resten av hundens huvud har.

Den variant av gul som enligt rasstandarden för boxer är den mest eftersträvansvärd är en rödgul nyans. Alla sorters gul är dock tillåtna, från ljust gul till mörkt hjortröd.

En tigrerad boxer ska ha en gul bottenfärg samt mörka strimmor som löper i revbenens riktning. Det är viktigt att det är en tydlig skillnad mellan bottenfärg och strimmor.

Hur ser huvudet ut?

Eftersom huvudets form är ett så viktigt kännetecken för hundrasen boxern innehåller rasstandarden väldigt detaljerade beskrivningar av de olika aspekterna av huvudets form. Rasstandarden slår bland annat fast att den mest eftersträvansvärda nosryggen är den vars längd förhåller sig 1:2 till skallens längd, när man mäter från spetsen av nosen till inre ögonvrån, samt från inre ögonvrån till nackens knöl.

Raststandarden trycker också på att det är viktigt att boxerns huvud står i proportion till kroppen. Huvudet ska varken se för tungt eller för lätt ut.

Ett annat viktigt förhållande är det mellan nospartiet och skallen. Nospartiet ska vara så brett och mäktigt som möjligt, och storleksförhållandet mellan nospartiet och skallen ska samtidigt vara harmoniskt. Boxern ska vara lätt uppnäst, och spetsen av nosen ska ligga något högre än näsroten. Nostryffeln ska vara bred och svart, med vida näsborrar.

Käkar och tänder

Boxern ska ha ett underbett. Rasstandarden anger att underkäken ska skjuta ut framför överkäken och vara lätt böjd. Överkäken ska vara brett ansatt i skallen och endast obetydligt smalna av framåt.

En boxer ska ha starka och sunda tänder, och hörntänderna ska vara stora och placerade på stort avstånd från varandra. Incisiverna skall vara ansatta så regelbundet som möjligt i en rak linje.

Ögon

Ögonen ska vara mörka och ögonlockskanterna ska också vara mörka. Ögonen får varken vara för utstående eller för djupt liggande.